”Det var konstigt att åka till Spanien igen. Jag hade inget hopp om att jag någonsin skulle få åka tillbaka till detta land, som jag efter mitt hemland älskar mer än något annat land i världen, och jag skulle inte ha åkt dit själv så länge minst en av mina spanska vänner fortfarande satt i fängelse.” Så skrev den berömde författaren Ernest Hemingway, som i dag skulle ha fyllt 120 år. Han är vördad inte bara i sitt hemland USA, utan också i Spanien, som författaren älskade mycket och tillägnade ett antal av sina verk. Hemingways Spanien är de starka färgerna och dofterna i det spanska köket, den passionerade tjurfäktningen (”Och solen går upp”, ”Döden på eftermiddagen”) och de generösa, glada människorna, det våldsamma inbördeskriget på 30-talet (”För vem klockan klämtar”), där Hemingway deltog på republikanernas sida och bevakade fientligheterna som korrespondent. ”Spanjoren är i slutändan bara lojal mot sin hemby. Det vill säga först och främst naturligtvis till Spanien, sedan till sitt folk, sedan till sin provins, sedan till sin by, sin familj och sin handel. Om du kan det spanska språket gör det genast spanjoren till din fördel, om du känner till hans provins förstärks denna fördel, men om du känner till hans by och hans yrke blir du hans egen i den mån det överhuvudtaget är möjligt för en utlänning.” Hemingway har varit i Valencia många gånger, och det finns platser här där andan i den tidens spanska atmosfär fortfarande finns kvar. Först och främst är tjurfäktningsarenan. För att förstå lite av innebörden i detta traditionella spanska skådespel bör du läsa essän ”Dangerous Summer”, där författaren beskriver tjurfäktning som en konst, ett spel med passioner, så inneboende i alla spanjorer, som en duell mellan två levande varelser - en man och en tjur. Förutom tjurfäktning var Hemingway en älskare av gott spanskt vin och god mat. I Valencia finns det fortfarande en restaurang som heter Pepica, där författaren frekventerade. ”Restaurangen tillhörde samma familj och kunderna kände varandra väl. Vi kunde höra vågornas brus nära stranden och ljusens sken i den fuktiga sanden. Vi drack sangria, ett rött vin med färsk apelsin- och citronsaft som serveras i stora kannor, och till förrätt beställde vi lokala korvar, färsk tonfisk, räkor, krispigt friterade bläckfisktentakler som smakade som friterad hummer. Middagen var mycket blygsam med valencianska mått mätt, och restaurangägaren var rädd att vi skulle gå hungriga.” Stället är fortfarande populärt, här kan du prova den äkta valencianska paellan.
