Livet i staden rör sig i en frenetisk takt. Det moderna Valencia har sedan länge förlorat Medelhavets fridfulla lugn. Valencia är en stad i behov av en ”katedral”. Det var med denna utopiska tanke som staden utformades i början av 1970-talet. Arkitekten Antonio Cortes Fernando, som ritade Espai Verd, ett unikt trädgårdshus beläget i stadsdelen Benimaclet, hade denna utopiska idé i början av 1970-talet. Tanken var då att hitta en balans mellan de tre kanonerna i klassisk arkitektur: skönhet, motståndskraft och nytta, och skapa byggnader där människan kunde leva och utvecklas i harmoni med naturen. Projektet var ursprungligen tänkt som en ”kompakt stad” där det ekologiska konceptet förverkligas genom olika livsmiljöer. Frodig vegetation som bokstavligen täcker byggnadernas fasader, utsiktsdäck, fontäner, en damm, idrottsplatser, en swimmingpool och till och med ett berg med tallar - allt detta bildar tillsammans en speciell miljö som förvandlar husen till verkliga urbana oaser, ett förlovat land i en asfaltöken. Projektet består av 108 hus fördelade i ett förskjutet mönster. Oavsett om det är enplanslägenheter, duplex eller triplex måste alla hus uppfylla gemensamma behov: fyra sovrum, korsventilation och cirka 100 kvadratmeter privat grönyta i form av trappstegsformade terrasser. Husen har en entré i nordväst och en naturligt ventilerad trädgård i sydost. Inredningen i husen liknar en fjällstuga: bottenvåning med matsal, kök, vardagsrum och badrum samt tillgång till trädgården och en första våning för sovrum och ytterligare badrum. Alla byggnader har också en studio, eftersom Cortes redan i slutet av 70-talet designade utvecklingen av en arbetsatmosfär som syftade till att arbeta hemifrån. År 1992 förverkligades de första två faserna, 1994 den tredje och fjärde fasen av byggandet. Arkitekten själv bor fortfarande i sin egen byggnad. Det finns fortfarande oavslutade delar här. Ett socialt center med utrymme för sport och även för grannar att träffas planeras. Espai Werd var en av huvudpersonerna i en utställning på det tyska arkitekturmuseet i Frankfurt om brutalismrörelsen, vilket gjorde honom till en internationell symbol för rörelsen.